Jag stod och gjorde mina sallader och hör en röst bakom mig

- Stina kom ska jag berätta en sak.

Vet du att jag tycker väldigt mycket om dig. Du är bäst på de du gör och en väldigt trevlig människa.

Det finns få som du.

Den positiva energin måste väl ändå vara starkare än den negativa?

Varje dag när jag jobbat och kommer innanför dörren så suckar och svär ja,. Bitter som man alltid är. Och klagar övet något miffo som fått ens dag förstörd. En människa sa fel saker och min dag är förstörd? Betyder den människan något för mig? Inte ett dugg. Varför ska jag då låta den ta all min energi så det  inte finns någon kvar till DOM som faktiskt betyder nått?

Man ser vart man än vänder sig hur folk går runt och är irreterad och bråttom, när fick dom höra att någon tyckte om dom senast?

Jag har många som ligger mig väldigt nära, men när säger jag de till dom? Nästan ALDRIG.

Kanske att man kan i fyllan och villan : ÅÅÅåå Jag älskar dig. RAAAAAAP.

Vi är så förbannat självupptagna och kraven vi svenskar har växer så det knakar dag för dag.

Måste Iphone. Måste vara smal. Måste ha senaste modet. Måste hänga där och där. Måste hinna med det.

Inte så  konstigt att all fokus på andra försvinner när man bara ser sina egna brister.

Brukar ni ens lägga märke till dom extra kilona på människan mitt emot er på tunnelbanan? Nej för att man är så upptagen själv med att hålla byxorna över magen så den inte väller över.

Men gaaaaah. Nu har Stina fått spel. Vad jag menar är GE MER BERÖMM FÖR FAN. Imorgon kan det vara försent.

Har precis käkar potatisbullar och bacon, min mage spricker snart!